Praktisk träning

träning * valpen * jakt * apportering *

TRÄNINGSKOMPENDIUM

Inledningsvis
Alla hundar är mjuka och formbara när de är valpar ­ det är då du ska lägga grunden till det förhållande du vill ha med din hund när den blivit vuxen. Vill du ha ett förhållande byggt på ömsesidigt förtroende, med en positiv och arbetsglad hund? Vill du ha en kuvad och strykrädd hund, vaksam och darrande inför din minsta vink eller viljeyttring, övertygad om att den åker på stryk om den inte genast bifaller din önskan? Eller vill du rent av ha en hund som går helt vind för våg? En gullig valp som tillåts det mesta växer upp och en vacker dag är det inte lika gulligt längre med de friheter den tar sig.

Vad jag själv vill ha är den första sortens hund ­ den glada förtroendefulla. Hunden som full av glädje rusar ut på de uppdrag jag ger den, dels därför att det är det roligaste som finns att apportera en fågel eller följa ett spår och dels därför att det är minst lika roligt att vara matte till lags och glädja henne genom ett väl utfört arbete. Inte krypigt och inställsamt till lags, utan självmedvetet och förtroendefullt till lags ­ en hund som vet att det den gör är rätt och handlar som den gör av glädje. Alla de råd och tips jag kommer att ge här syftar till att forma valpen/unghunden till detta och dessa råd grundar sig på egna misstag och erfarenheter. Jag vet att et är det svåraste som finns att lära av andras misstag ­ av någon anledning måste man alltid göra om dem själv. Men om du inte bryr dig om något annat jag säger här, så ta i alla fall detta till dig:

Du kan forma valpen till precis vad du vill -
vad det blir av den är ditt ansvar!

SVCH Hella's Husvarg Susquehanna

VARDAG MED VALPEN

Börja arbeta med valpen/unghunden så tidigt som möjligt och lär den de grundläggande saker som all vidare träning sedan bygger på. Lär den "krypa" så att den senare kan lära sig "gå" ­ och "springa". Sysselsätt dig mycket med valpen redan från början; tillbringa mycket tid med den och lär den på ett vänligt och försiktigt sätt en massa olika saker. Gör roliga saker tillsammans med den, så den kommer underfund med hur kul det är att vara tillsammans och göra som husse/matte vill. Valpen kommer då inte bara att bli förnöjd och tillfredsställd efter att ha använt både huvud och kropp, utan den kommer också att utveckla sitt intellekt genom att öva det och detta kommer ju även en själv till godo senare när man börjar med bruks- eller jaktträningen.

Låt valpen leta saker i gräset eller godis i hemmet, låt den söka efter sina leksaker och gå små enkla spår ­ lär valpen lekfulla cirkuskonster som att räcka vacker tass och ligga död (se M Hansson ­ Min bästa vän). Ha den med ute i alla möjliga miljöer så den vänjer sig vid det som är människornas värld och senare kan fungera utan rädsla eller stress. Men lär den också koppla av ­ lär den ta det lugnt och lär den att vara ensam.

Sätt upp regler för vad som gäller i er flock ­ det är godtyckligt vilka, bara det finns en norm som valpen får lära sig. Ska valpen få vara i möblerna? Ska den få tigga vid bordet? Det du tillåter valpen kan du inte plötsligt neka den vuxna hunden. Hundar VILL ha fasta regler, de VILL veta vad det är som gäller för, de är flockdjur som fungerar på detta sätt. Tänk ut vad som ska gälla och se till att valpen förstår. Se till att det finns en rangordning i familjen och att unghunden inte tillåts klättra. DU ÄR LEDARE och DU bestämmer vad som får försigå i din flock, både mellan hund och människa och mellan hund och hund. Valpen/hunden blir trygg i en familj där den vet vad som gäller ­ där den känner till reglerna och därför kan anpassa sitt handlande efter det socialt acceptabla. Det har inget med prestige att göra ­ det är en fråga om ett tryggt liv!

Valpen/unghunden:
Weimaranern är en hund med livligt och lättrörligt intellekt och ser du inte till att ge den något att sysselsätta sin finurlighet med, så hittar
den på något själv. Det är på många sätt en tuff hund med stark egen vilja och speciellt hanhundarna kan bli besvärliga att handskas med om man inte lägger grunden i tid. Men inte ens en tuff hund dresserar man med brutalitet utan genom att se till att man har ett starkt och sunt ledarskap. Rasen har lätt för att lära, men jag har ibland mött ett visst motstånd mot träning när hunden själv tyckte det var helt onödigt eller var för stressad att kunna koncentrera sig.

Givetvis ska du alltid kunna kräva av den vuxna hunden att den skärper sig och lyder dig, men om du får problem med ohörsamhet hos den unga hunden så tänk efter en stund vad detta kan bero på. Kanske händer det inte tillräckligt mycket på dagarna så att hunden i leda och overksamhet samlat så mycket "spring i benen" att den måste rusa av sig. Kanske är hunden osäker på dig och förstår inte vad du menar och undviker då hellre situationen än utsätter sig fördina tillrättavisningar. Kanske är hunden sjuk eller ur form. Det är alltid bättre att gå tillbaka några steg och visa tillrätta på ett försiktigt vis än att härja och domdera ­ hunden kan inte lyda om den inte vet vad den ska göra. Förlora inte humöret!

Weimaranern är en ras som på något underligt vis är både hård och tuff och samtidigt vek och känslig. Den är "förarvek" och mycket lyhörd mot sin ägare. Detta låter lite egendomligt, men om man tänker efter är det en förutsättning för att rasen ska fungera i den praktiska situationen den är tänkt för. När man jagar kan hunden stundtals befinna sig rätt långt borta från sin förare och då behöver den tuffhet för att själv kunna handskas med de situationer som kan uppstå när husse/matte är utom räckhåll. Och för att den under sitt självständiga arbete ute på fältet ändå ska vara "i hand" och gå att styra och kontrollera, behövs denna förarkänslighet som jag här kallar vekhet.

Detta har inget med hundens mod eller stryktålighet i skogen att göra utan är en del av relationen mellan hund och förare. Hunden vill helt enkelt gärna vara till lags ­ ge den möjlighet till det genom att visa den vad det är som är önskvärt. Min erfarenhet är att det är både effektivare och roligare att få hunden att samarbeta och lyda därför att den tycker det är skoj än att tvinga den till lydnad genom med tvångsmetoder. I vardagen tappar även jag ofta tålamodet (även om det inte är något jag är stolt över), men när jag jobbar med min hund försöker jag alltid göra det på ett lustfyllt vis. Jag berömmer fram hunden i stället för att piska fram den. Jag menar inte att du ska dalta med hunden, men du ska använda ditt väl grundlagda ledarskap i arbetet.

Hunden ska se upp till dig och inte begära bättre än att få lyda. Vad jag menar är att din hund kommer att utföra sin uppgift bättre om den lärt sig utföra den med glädje än om den blivit knäckt med tvång och maktspråk. Även den största och tuffaste hanhund kan förstöras med våldsamhet och klumpighet och det finns inget tristare än en strykrädd och krypande hund ­ både i vardagen och på tävling. Har du en god relation till din weimaraner så kommer den att se till dig som "givaren av allt roligt". Den rådfrågar dig med blicken och du tar vara på ögonblicket och visar den hur glad du blir om den gör det du vill.

Slösa med beröm och vänlighet när det blir rätt. Blir det fel så försök avgöra om misstaget kom sig av att hunden ännu inte förstått övningen (visa i så fall en gång till vad som var rätt) eller ren olydnad (då en tillrättavisning är på sin plats). Förlora inte tålamodet utan håll huvudet kallt. Ett vredesutbrott kan rasera så mycket mellan dig och hunden som det sedan tar långt tid att bygga upp. Detta innebär naturligtvis inte att du någonsin får tolerera en halvdant utförd uppgift eller slarv och nonchalans. Visa hunden exakt vad det är du vill att den ska göra - det finns ingen anledning att förbanna och härja. Hunden gör så gott den kan enligt vad DU har lärt den ­ tänk på det!

Tillrättavisning och beröm:
Om man lärt in förbudsordet NEJ är detta mycket värdefullt i vardagssituationen ­ vet hunden vad ett NEJ är och respekterar det, så behöver man strängt taget ingen annan lydnad på sin hund. Då har man den i sin hand i alla situationer. Om den respekterar ett NEJ i alla lägen ­ det gör dessvärre inte så många hundar. Motsatsen till förbudet NEJ blir då det uppmuntrande BRA. Dessa två ord ska uttalas så att det hörs vad de betyder. Hunden förstår nämligen inte svenska

Hunden förstår däremot ditt kroppsspråk och det sätt på vilket du uttalar ditt NEJ eller BRA. Blicken är mycket viktig i samspelet mellan hundar och hunden reagerar också starkt på våra (ofta felaktigt använda) blickar. Att stirra hunden i ögonen är ett HOT! Tänk på det när du vill vara vänlig eller har lämnat hunden för till exempel en platsliggning ­ tänk också på det när du hälsar på en främmande hund. Om du stirrar på den så hotar du den ­ hur ska den tolka det? Den reser sig kanske från platsliggningen och kommer fram till dig för den aktiva underkastelse som du kan läsa om i "Hundens gyllene regler". Tänk också på det när du verkligen vill bestraffa den ­ vill du inte hota den så titta den aldrig länge rakt i ögonen eller gå rakt emot den.

Rösten är ett annat enormt viktigt redskap i dressyrträningen ­ tonläge, röststyrka och åtföljande gester kan varieras för att passa till alla olika situationer. Detta gäller i hög grad för en fågelhund som weimaranern, som så ofta vänder blicken mot sin förare för att få råd och söd och då lätt kan få en vänlig nick, ett leende eller kanske ett förtydligande handtecken. I den inledande träningen ­ INLÄRNINGSFASEN ­ räcker det med ett lågt, men bestämt NEJ, när hunden inte gör som du menar. Du visar hunden vad du menar och vad du vill att den ska göra. Senare kan det vara befogat med skarpare ammunition när du vet att hunden förstår dig, men trotsar din vilja. En vek hund tränas med mildare röst (försök uttala kommandon viskande) än en tuff och hård hund. Håll på dina röstresurser, så har du något att ta till den dag du verkligen behöver extra effekt ­ kanske för att förhindra en olycka.

Rösten:
Det viktigaste man måste lära sig själv för att lyckas med att lära hunden något är att behärska sin egen röst och sitt kroppsspråk. Hunden förstår inte orden förrän vi lärt den innebörden av vissa kommandon, men den förstår tonfall, röststyrka och tonhöjd. Kombinera detta med ett tydligt kroppsspråk så har man god chans att lyckas.

Rösten är ett oöverträffat redskap därför att det verkar omedelbart ­ just i det rätta ögonblicket kan man lägga in ett förbudskommando eller berömma. Den vänliga (eller straffande) handen kan göra sitt jobb först sedan hunden återvänt till din sida och då är det som regel för sent. Just i det ögonblick hunden gör rätt eller fel kan din röst tala om att detta var bra/dåligt. Just då hunden sätter iväg efter haren ­ eller ännu hellre NÄR DU SER ATT DEN TÄNKER GÖRA DET ­ får den sitt förbudskommando. Hur tror du hunden uppfattar det om den först får ta sig en lång och härlig harjakt och sedan, när den återvänder glad och nöjd till sin förare, får sig en omgång.

Hundar lever i NUET och de förstår inte fördröjda beröm eller bestraffningar. Påtalar du inte omedelbart att något varit fel, så kan du inte i efterhand få hunden att begripa vilken handling den blir bestraffad för. Rösten är också överlägsen därför att den har man alltid med sig (om man inte är hes) och på så vis är man alltid redo att styra hunden och behöver inte få en hund som bara lyder i en viss situation när husse/matte har vissa kläder på sig eller är på ett speciellt ställe. Med rösten kan du förmedla glädje och uppskattning i ljusa, glada toner.

Hunden förstår inte orden, men den förstår känslan ­ den förstår att matte/husse är glad. Och det finns inte mycket en hund som weimaranern vill så mycket som att matte/husse ska vara glad åt det den gör. Det vi strävar efter är att det hunden sedan faktiskt gör är något ni båda kan vara glada över.

När rösten ska uttrycka klander går du ner i basen och spänner samtidigt ögonen i den klandervärda hunden och talar med hela kroppen om att du är missnöjd. Du rör dig stelt och hotfullt, lutar dig över hunden långsamt, böjer huvudet framåt och blåser upp dig så du ser större ut än du är. Det är exakt det samma som hundar själva gör med sina kroppar när de hotar, så det är ett språk de förstår väl. Man måste naturligtvis anpassa graden av hot till försyndelsen och till de hundindivid man har att göra med, så man inte skrämmer ihjäl en vekare varelse.

Och när hunden underkastar sig din vilja upphör den göra det förbjudna och kommer istället fram till dig och tar kontakt med dig. Den fokuserar sitt intresse på dig istället. Du får aldrig fortsätta ditt hotbeteende när hunden väl underkastar sig ­ då förstör du dess förtroende för dig. Du behöver inte bli god och glad genast, men du måste sluta hota hunden. Kan du får din hund att foga sig genom att enbart använda din röst och ditt kroppsspråk så har du ett effektivare medel än om du varje gång måste hemfalla till råstyrka och rent våld. våld kan du använda först sedan du fångat in hunden och det VET den.

Det är dock inte alltid fel att bli fysisk mot sin hund. En blockerad hund som slänger sig i kopplet och vrålar, eller som inte vill släppa det spår den mot ditt förbud följer, kan behöva att du tar tag i den och ruskar om den lite. Den hör dig antagligen helt enkelt inte om du inte handgripligen ser till att få dess uppmärksamhet. Var aldrig RÄDD för att ta i hunden! Det finns en hel skala fysiska tillrättavisningar innan man kommer upp i att faktiskt slå (vilket är ett ganska ineffektivt sätt att bestraffa). Allt från den lätta puffen i rumpan "Hallå där! Jag talade till dig!" till ett grepp i nackskinnet och en puff så hunden åker på rygg. Har du givit ett kommando så MÅSTE DU SE TILL ATT DET ÅTLYDS även om du måste bli fysisk för att åstadkomma detta!

Men det allra bästa hjälpmedel du har är din röst. Träna den så du förmår behärska den! För många människor tar det emot att bli dominant och KRÄVA något av någon, men det är just så hunden vill ha det. Den blir lugn och trygg om den litar på att du sköter "bestämmandet" i flocken ­ måste den ta över det arbetet själv har man kommit in på en väg som leder mot tårar, bedrövelse och i värsta fall en avlivningsspruta. Dit vill ingen!

 

Ledarskap:
Ledarskap innebär inte att man förtrycker hunden ­ ledarskap betyder att hunden blir säker på sig själv och trygg därför att den vet hur relationerna är i flocken och litar på att föraren klarar av och reder upp de eventuella konflikter som uppstår. Hunden har tilltro till och ser upp till sin förare därför att den är arvsmässigt programmerad att fungera i rangordningen i en flock. Det är helt enkelt naturligt för den att lyda sin ledare och det ger den trygghet att gör detta. (Läs om ledarskap hos t.ex. Hallgren eller Wilson.)

Sitt ledarskap övar man in genom de ovan nämnda fasta reglerna redan i späd valpålder ­ genom att aldrig låta valpen komma undan med något som bryter mot dessa regler. Man kan provocera fram sina situationer själv genom att träna enkla förbudsövningar; inte gå ut genom dörren förrän föraren säger till, inte börja äta förrän tillstånd gives, inte gå fram och hälsa på andra hundar förrän föraren säger att det är okey. Konstruerade situationer med förbjudna godisar eller leksaker fungerar också bra.

Man tränar inte in sitt ledarskap genom att vara brutal ­ då får man bara en osäker och strykrädd hund, som saknar förtroende för sin oberäknelige ägare. Alltför många hundar är osäkra på sin roll i familjen och blir besvärliga eller rent av sturska därför att de hela tiden måste testa hur långt de kan gå innan någon säger stopp. Man gör inte hunden en tjänst genom att låta den bestämma själv ­ tvärtom; EN HUND VILL HA TYDLIGA GRÄNSER.

 

Stegrade krav:
Vad du än vill lära din hund för kommandoord måste du först visa den vad du väntar dig av den. Den förstår inte att HIT betyder att den ska komma eller att SITT betyder att den ska sitta ­ DU VISAR DEN VAD ORDEN SKA BETYDA innan du kräver att den ska lyda! När du sedan vet att den är säker på innebörden av ordet kan du börja KRÄVA att den ska lyda, men inte förrän du är absolut säker. Våld och brutalitet har ingen plats i lydnadsträningen och absolut inte i inlärningsfasen ­ som regel lyder nämligen en hund gärna bara den förstår vad man väntar sig av den. Inlärningen ska alltså vara mjuk och mild och först i nästa fas ­ KRAVFASEN ­ börjar vi kräva att bli åtlydda. Skärpa används dock bara när hunden trotsar dig. Skärpa kan för en hund innebära ett skarpt NEJ för en annan ett tag i nackskinnet eller en klatsch. Alla hundar är individer och måste behandlas individuellt!

 

Ett ord i rättan tid:
Det är oerhört viktigt att både tillrättavisningar och beröm kommer i rätt tid, det vill säga JUST NÄR HUNDEN GÖR RÄTT ELLER FEL. Du kan inte i efterskott förklara för din hund att den har gjort fel. För hunden finns bara nuet ­ säger du NEJ så är det just den sak som hunden gör medan den hör ordet som den uppfattar som misshaglig. Det samma gäller naturligtvis för ordet BRA. Ett belysande exempel är den förare som ropar in sin hund till sidan och när hunden väl sitter på plats vid hans högra sida säger: "Nu var du duktig!" DET BERÖMMET KOMMER ALLDELES FÖR SENT! Man ska inte tala om för hunden att den varit duktig utan att den är duktig. Berömmet vid just inkallning ska komma när hunden är på väg till föraren, eller egentligen redan när den startar för att komma rusande. Det är rätt tid, inte när den kommit fram. (En annan sak är att det naturligtvis alltid ska vara trevligt att vara vid förarens sida.)
Avslutningsvis vill jag citera ett litet ord som jag fick med på vägen en gång i tiden när jag själv hämtade min första weimaranervalp:

"En weimaranervalp vet alltid precis hur den ska göra för att få sin vilja igenom"

Det är en sanning som står sig långt sedan weimaranern slutat vara valp!

JAKTTRÄNING

Det är viktigt att börja tidigt om man vill utbilda sin weimaraner till jakthund. Genom åren har rasen tålmodigt formats till en duglig och mångsidig jakthund och alla dessa anlag finns i valpen, oavsett om man önskar det eller ej. Det är en fördel om man "väcker dem till liv" medan hunden ännu är mycket ung. Hunden kommer alltid och i alla situationer att reagera enligt sina nedärvda instinkter och mycket kan hinna gå snett om man låter den unga individen växa upp "vind för våg". Börja därför forma valpen redan från första dagen. Med forma menar jag naturligtvis inte någon hårddressyr eller avancerad träning. Jag menar just FORMA! Låt valpen försiktigt och naturligt anta ett önskat beteende i den takt den är mogen att göra det. Arbetar man med den lilla valpen så vinner man inte bara en lydig och kontaktbar ung hund ­ man befäster ledarskapet på ett mycket fint sätt och visar valpen att den alltid ska vända sig till dig som förare för att få instruktioner och hjälp.

Den lär sig lita på dig! OM du visar att du är en person som en liten hund kan lita på. Den allra största konsten både i uppfostran av unga hundar och i avancerad och målinriktad dressyr är att kunna kommunicera ­ att kunna GÖRA SIG FÖRSTÅDD och att FÖRSTÅ. VI människor har svårt med det. Vi kallar våra egna missar i att göra oss förstådda för olydnad från hundens sida. Det är som den elaka vitsen om engelsmännen under kolonialtiden; de ska ha trott att alla människor i hela världen helt enkelt MÅSTE förstå engelska bara man upprepade sitt budskap tillräckligt högt och argt. Lägg ner mycken möda på att försäkra dig om att din hund har förstått dina kommandon innan du kräver lydnad av den!

Beträffande tidig valpträning finns det ett mycket bra kapitel i Sten Christofferssons "Fågelhundar" ­ jag rekommenderar det varmt. Med hänvisning till det jag just sagt om kommunikation vill jag dock säga att hur goda råd du än får från "dem som kan" så kommer du aldrig att komma någon vart om du inte verkligen lär dig läsa din hund ­ lär dig se på den om den förstår dig, om den arbetar frimodigt och självsäkert. Lär dig läsa de signaler som den under arbetet sänder tillbaka till dig. Har du inte något genuint intresse för hunden som individ så ska du inte ge dig in på att försöka jaktträna den till stående fågelhund. En sådan är ett precisionsredskap som måste stå i exakt samklang med sin användare.

Är du dock villig att lägga ner allt detta arbete, i stort och smått, och får du kommunikationen mellan er att flyta fritt i båda riktningarna, då ska du få uppleva den allra största samhörighet. Det blir något nästan telepatiskt i ditt och hundens arbete tillsammans - ni kommunicerar med små gester och tecken. Ni blir nästan ett och båda blir genom samarbetet större och bättre jägare. Kanske som en hund med större hjärna eller en människa med längre ben och bättre näsa. Och jag lovar - det är det enda sättet som JAG någonsin kommer att kunna springa så fort.

Den lilla valpen:
Redan från början kan du forma din hund till det du vill att den ska vara. Och kom ihåg:

Det är du som gör den till vad den blir!

När du tar ut valpen i skogen så ska du naturligtvis träna den att komma på pipan ­ om du inte lärt in det momentet hemma så kan du göra det på plats i skogen. Gör det så positivt att komma till dig vid pipsignalen att valpen redan från början kommer rusande. Godis är det språk valpar förstår bäst och med godis kan du LÄRA VALPEN VAD SIGNALEN BETYDER. När du VET att valpen VET vad du vill börjar du gå över till att enbart berömma den för att den gör rätt ­ det berömmet ska valpen ta åt sig med liv och lust ­ det ska synas på hela kroppen. Samtidigt kan du börja arbeta bort godishjälperna. En godis är aldrig fel att ha i fickan vid behov, men lär du dig berömma på rätt sätt så behövs det inte. Vad som däremot behövs HELA LIVET är detta flödande beröm för rätt utförd handling. GLÖM ALDRIG BERÖMMET!

Det viktigaste i den tidiga skogsträningen är dock att utveckla samspelet mellan dig och valpen. Hunden att börja söka ut så småningom ­ antagligen kort och trångt i början. Försök aldrig mota bort hunden för att få den att gå ifrån dig! Beröm den när den kommer tillbaka, var beredd om den ute i söket plötsligt söker ögonkontakt med dig och försäkra den att du är där ­ bygg upp ett visshet hos valpen att du alltid är kvar, även om den inte alltid ser dig. När den är övertygad om detta kommer söket att växa ut.

 

Jakt på "egen hand":
Hunden får naturligtvis inte dra iväg och jaga på egen hand. Trotsar den din inkallning så SKA DEN HA ETT OBEHAG även om det måste ske när den omsider kommer tillbaka. Du påtalar naturligtvis OMEDELBART att din hund är olydig ­ detta blir ofta bara utslungade förbannelser efter en bortspringande hund, men hunden HÖR även om den inte låtsas om det. Ett bra tips är att inte bara resignera när hundrumpan försvinner in i skogen ­ spring efter och vråla till ordentligt efter den. Du hinner aldrig ifatt den, men den får ändå ett intryck av att du kommer efter. Visa med ditt kroppsspråk att du är missnöjd med hunden när den återvänder.

Du ser oftast på dess eget kroppsspråk om den är medveten om att den är i onåd ­ låg kroppshållning och underdånigt beteende visar att den vet att den givit dig anledning att vara arg. (Vet den inte att den gjort fel kommer du aldrig att lyckas få den att ta bättring ­ då blir första steget att gå tillbaka till inkallningsträningen i alltmer provocerande miljöer.) Tala allvarligt till den ångerfulla hunden och var lite barsk när du genast låter den utföra några lydnadsövningar som du VET att den kan. Se till att de sitter perfekt, skicka ut hunden igen och kalla omedelbart in den. Kommer den genast så beröm översvallande - du har nu visat hunden vad det var du ville att den skulle göra.

Var mycket restriktiv med att ge hunden stryk! Det är inte ett språk den förstår och dessutom ett totalt misslyckande i kommunikationen er emellan. Att slå lär vare sig dig eller hunden något, men du får agera ut ditt dåliga humör på en som är mindre och svagare. Fysisk tillrättavisning kan vara på sin plats på den slyngelaktiga unghunden som testar gränserna för sitt beteende. Vet du att din hund har en sådan mentalitet att den inte blir förstörd av kraftig dominans så tillrättavisa den med ett tag i nackskinnet och en djup morrning eller vräk den på rygg och låt den ligga tills den får tillstånd att stiga upp.

Räcker ditt ledarskap till för att med bara blicken få ner hunden på rygg, så är detta kanske den missnöjesyttring den förstår bäst. Om du SLÅR hunden lär den sig bara att du är opålitlig och agerar oberäkneligt ­ den lär sig inget annat ­ du bara förstör er relation.
Har du en hund som lider av att vara skild från dig så kan du springa och gömma dig om hunden trotsar dina kommandon och försvinner i skogen. Då lär den sig att du överger den om den är olydig. Göm dig dock aldrig för den medan den är ute på sök, även om du tycker den går för långt ut. Har hunden ett för stort sök får du lära den att vända på pipsignal så att du kan visa den vilket sök som är lämpligt för dig.

 

Söket:
En weimaraner har ofta ett utmärkt skogssök, men på fält blir den gärna lite trång eftersom man där eftersträvar ett vidare sök än i skogsterräng. Börja därför träna fältsök tidigt, så att hunden vänjer sig vid öppna ytor och denna typ av vegetation, Härja inte med valpen/unghunden utan låt den springa omkring tills den är van vid omgivningen och har stillat sin värsta nyfikenhet. Då kan du börja tränahundens kryssök genom att själv gå i zick-zack över fältet. Du gör hunden uppmärksam genom pipsignal eller annat och visar med armen på önskad riktning och går själv åt det hållet. Hunden kommer då springande för att se vad för kul du hittat på. Ni fortsätter i den av dig anvisade riktningen till du tycker hunden kommit tillräckligt långt ut mot diket/åkerrenen. Det är en fördel om hunden är framför dig på fältet redan i de första övningarna. När du bestämmer att ni ska vända gör du som förr - gör hunden uppmärksam och visa med armen åt andra hållet samtidigt som du ändrar riktning.

ÄNDRA ALDRIG RIKTNING NÄR HUNDEN ÄR MED RYGGEN ÅT DIG! Du måste lära den ha förtroende för att du inte lämnar den även om den går ut i sök. Blås en kontaktsignal i pipan, ropa hundens namn eller något sådant och när den vänder blicken mot dig för att få veta vad du ville så visar du på ny färdriktning. Om du konsekvent går så här över fälten så lär hunden att det är på det viset man tar sig fram över öppna ytor. När den senare får fågelvittring blir det dessutom mål och mening i dess sökrundor ­ den lär sig då erfarenhetsmässigt vad som är syftet med övningen. Det är sällan svårt för en hund att söka efter något när den vet vad det är och var det finns, men att gå i ett snyggt sök även utan direkt vittring är ett beteende man kan lära den på ovan beskrivna vis.

Du reglerar hundens sökslag genom den fart du själv håller. Går hunden för fort fram i markerna eller gör ett trångt och djupt sök, så kan du skata farten själv och gå långt ut i kanterna av fältet. Går hunden för långsamt och kanske stannar och rotar i legor eller äter spillning, så kan du driva på den lite genom att själv öka farten. När hunden börjar få in ett korrekt kryssök får du börja fila på detaljerna. Hunden måste alltid vara framför dig så att inte du springer på fågel i mark som hunden ännu inte sökt av. Den ska hålla ett jämt och bra tempo ­ inte för långsamt eller hackigt och heller inte så snabbt att de blir slarvig och springer bara för springandets egen skull. Du får också lära hunden att gå ut så långt i kanterna att den får med dikena eftersom det ofta är där fågeln ligger. Det hela är en träningssak. Glöm inte att ge hunden bekräftelse på att den gör vad du vill att den ska göra när allt ser bra ut. En nickning, ett vänligtord, stilla beröm ­ glöm aldrig det!

Hunden ska springa över fältet på ett sådant sätt att den snabbt och ändå kraftbesparande täcker av terrängen. Stilen är inte bara en estetisk sak utan en fråga om att göra söket så effektivt som möjligt. Söket är egentligen ett "beredskapsläge" i väntan på viltkontakt. När vittringen kommer tar instinkterna över från träningen och söket ändrar karaktär. Den här träningen tar tid men den ger utdelning, så ha tålamod. Var över huvudtaget noga med att ta isär jaktträningen i olika delmoment. Detta var söket ­ vi ska se på några andra delar.

 

Lugn i uppflog:
När hunden finner fågel är det viktigt att den förhåller sig lugn och inte börjar glädjespringa och förfölja lyftande fåglar. Du måste lära den att respektera fågel och att respektera kommandon även i denna situation. Gör detta genom att lära den lugn i uppflog. Här är det en fördel om man har tillgång till bur med uppkastare, men har man inte det så kan en medhjälpare göra samma jobb. Övningen går till sålunda: du går med hunden i medvind över fältet ­ eventuellt kan du fästa den i en lång, tunn lina, så du är säker på att kunna kontrollera den. Buren (eller medhjälparen) med fågel är lite dold så att uppfloget kommer som en liten chock. Plötsligt brak av vingar och fågeln lyfter ­ precis den situation man så ofta möter naturligt även vid vanliga promenader (utnyttja även dessa tillfällen till träning). Din uppgift nu är enbart att få ner hunden på LIGG-kommando. Använd rösten, kroppen, linan ­ vad du vill bara hunden kommer ner på backen snabbt. Jag brukar slänga mig raklång och dra med mig hunden ­ det är ett kraftfullt dubbelkommando och samtidigt ett sätt att föregå med gott exempel. hunden kan inte undgå att förstå.

Det brukar bara behövas några gånger för att hunden ska lägga sig självmant eller på kommando vid uppflog. Det finns inget som hindrar att man fortsätter övningen genom att fälla fågeln och låta hunden apportera. På så vis blir det också en mycket positiv upplevelse för hunden, som får nyfälld fågel i munnen. Gör dock inte detta om hunden inte är färdig med apporteringen. När hunden väl börjat förknippa uppflog med att den ska lägga sig, så kan man använda alla träningstillfällen ­ det går så ofta upp fågel när man är ute ­ alla övningar behöver inte arrangeras. Vad du vinner på den här övningen, förutom att hunden lägger sig när fågeln går upp, så den inte kommer i vägen för skottet, är att hunden börjar hejda sig och sakta ner när den får vittring av fågel. Den vet att det blir tvärstopp när fågeln går upp, den börjar förbereda sig redan när vittringen kommer. Detta kan bli en början till ståndet.

 

Stånd:
Att LÄRA en hund stå för fågel går nog inte. Antingen har den det i sig eller så har den det inte. Men man kan uppmuntra ståndet hos hunden och lotsa den in mot en önskvärd fågelbehandling. Du vinner ingenting på att banna hunden om den inte fattar stånd och du kan inte lära den stå på kommando. Du kan försöka med övningarna ovan med lugn i uppflog och se till att hunden i fält aldrig får tillfredsställelsen av att jaga efter uppgående fågel. Lägg den genast ­ lyder den inte kommando så gå tillbaka till de arrangerade övningarna. Ge inte upp ­ förr eller senare mognar ståndet fram, om det finns där.

Visa din uppskattning om hunden börjar reagera på rätt sätt, men stör den inte för mycket. Beröm under själva ståndet kan distrahera hunden. Du måste prova dig fram till hur och när din hund kan ta emot beröm utan att bli mer störd än hjälpt. Den bästa träningen för att få ett fast och säkert stånd är att åta hunden få rikligt med fågelkontakter. Ju mer tid du har och ju fler tillfällen hunden får att gå på fält, desto bättre jakthund blir den. Jakt för hunden är ett nedärvt beteende som den måste få möjlighet att skaffa sig egen erfarenhet av - den måste få rutin. Allt VI kan åstadkomma med vår träning är att kanalisera instinkterna och se till att hunden inte hagar för sin egen skull utan för "flockens" - tillsammans med

Träningen blir en märkvärdig balansgång mellan att låta hunden arbeta på egen hand och lösa situationerna efter eget huvud och att se till att den fogar sig efter sin förares vilja i nästan allt. Men ingen kan tvinga en hund att arbeta om den inte vill, så var noga med att inte döda hundens arbetsglädje.

 

Apportering:
Börja tidigt med apporteringen, men anpassa övningarna efter valpens/unghundens förmåga. Kräv inget av den som den inte förstår och TAPPA ALDRIG HUMÖRET. Ju tidigare man börjar desto bättre blir apporteringen, men desto svårare blir effekterna av felsteg och obehag. Valpapportering mer än något annat MÅSTE SKE MED GLÄDJE! Beträffande mer målmedveten träning instämmer jag helt med det som Heinzpeter Als, framgångsrik förare till den tyske hanen Astor vom Bärental, skriver i nästa kapitel. Sakta och försiktigt och steg för steg går apporteringsträningen mot sin fullbordan. Allt måste få ta tid. Gå hellre tillbaka och gör träningen enklare om hunden inte lyder än att straffa den för olydnad. Ja tror inte på någon form av brutalitet i apporteringsträningen. Alla argument jag har hört för sådana metoder har varit återspeglingar av tränarens mentalitet snarare än någon faktisk träningsframgång.

Glöm inte att kommandot APPORT inte betyder att hunden ska springa och hämta en apport! Det betyder att DEN SKA LÄMNA AV APPORTEN I DIN HAND ­ att den sedan kanske måste springa och hämta den först är en annan sak. Apport betyder att leverera föremålet till föraren - det måste framför allt hunden ha helt klart för sig.
tillbaka till träningsmenyn

hem