Kennel Husvargen

Rama levde tills hon blev elva och ett halvt år och det är ett långt liv för en weimaraner. Det var kanske också lite oväntat med tanke på att hon under många år av sitt liv led av en odefinierad och svårgreppbar sjukdom - trots många försök att få klarhet dröjde det mer än fem år innan en enkelt blodprov visade att hon drabbats av erlichia. Gränsvärdet låg vid ett titervärde på 40 och Rama hade 640... En penicillinkur botade henne och gav henne några fina år på slutet. Jag mår dåligt av att tänka på hur länge hon gick med denna åkomma i onödan, men jag glädjer mig åt att hennes sista år blev bra och speciellt åt att hennes sista sommar blev så härlig.Rama var ingen "lätt" hund - med en kombination av envishet och vekhet kunde hon driva mig till vansinne flera gånger om dagen, särskilt i sin ungdom. Hennes obehärskade intresse för rådjur skapade problem som endast kunde lösas med ett koppel och på senare år utvecklade hon till fullkomning en vana att alarmera och "aptera" sin betydligt tuffare dotter Edda, för att sedan kliva åt sidan och belåtet låta dottern ta smällen. Rama hade också mycket svårt att sluta skälla när hon väl börjat - hon var ett ytterst pratsamt djur.

När detta väl är sagt talar jag mycket hellre om alla de fantastiska egenskaper som jag kommer att minnas henne för. Rama var en underbar arbetshund - hon arbetade med liv och energi och sprudlande glädje. Hon såg apportering som en belöning och jag använde också ofta just apportering för att belöna ett väl utfört arbete. Att lösa upp med ett apportsök och fysiskt få skutta runt var härligt efter att ha tränat "fot" eller "plats". Rama hade ett föremålsintresse utöver det vanliga och jag har flera gånger sett henne försöka dyka efter en apport som oturligt nog hunnit sjunka innan hon hunnit fram. Hon ville finna apporten, inte för att glädja mig eller för att det var det hon skulle göra, utan därför att hon själv ville ha den. Sedan kom hon till mig för hon ville också ha mitt beröm.

Rama var också en mycket god mor och hon tog hand om sina båda valpkullar helt exemplariskt. Att se henne i aktion med sina barn var faktiskt det som fick mig själv att våga mig på barnafödande. Hon har varit mitt föredöme där. Rama var inte bara en god mor åt egna barn - hon var även en mycket god gudmor åt mitt. Med samma milda vänlighet som hon fostrat sina egna talade hon om för den lilla människovalpen att hundars öron inte var till för att dra i eller deras nosar till att tugga på. Och på samma sätt som den snälla, lite mesiga hunden förvandlades till ett rytande lejon, som ensam mötte rasande dobermannhundar som ville skada hennes valp, så skulle hon gladeligt ha dött för att försvara mitt barn. Den hängivenhet man får av sin hund går bortom alla ord - det ska för alltid finnas en plats i mitt hjärta för Rama.

Hon hade ännu en fantastisk egenskap - hon hade, trots erlichia, en oförstörbar hälsa och ett otroligt immunförsvar. I hennes ungdom kunde sår läka på några dagar och inga sjukdomar bet på henne. Anledning till att det var så svårt att spåra erlichian var väl just det att hon stod emot den så väl. Hon var så i grunden frisk, helt enkelt. Olycksfall nuddade vid henne, men lämnade inget märke - hon åt saker som skulle fått en annan hund att tvärdö, men själv var hon inte berörd. Hon återhämtade sig snabbt om någon gång en bakterie eller virus sökte henne.

Elva och ett halvt år är en lång tid även för människor - det är många minnen och upplevelser man hinner dela. Jag ska aldrig glömma dig, Rama! Den natt du skulle föda för första gången och låg på min mage för att få stöd och trygghet, det stora miraklet när valparna föddes och växte upp. Jag ska aldrig glömma vår vardag i stort och smått, din glädje och vänlighet, dina vanor och ovanor - jag kommer att sakna dig ute i blåbärsriset i sommar. Du har lärt mig så mycket om djur, om hundar och om människor - även om du ofta tog fram det sämsta hos mig, så har du gjort mig till en bättre människa. Du bad aldrig om att få mig, det var jag som valde dig - jag ska alltid älska dig...


	Född 1989 i en kull på sex valpar efter SUCH Mälarens Boy och Sherry. Stamtik för Kennel Husvargen och mor till två kullar efter The Swagman of Aquila och Astor vom Bärental. Rama är dotter till Mälarens Boy - en hane som ligger bakom mycket av det bästa i Sverige. De vom Zehnthof-linjer han förde återfinns inte bara hos många svenska hundar, utan hos väldigt många hundar både på kontinenten och i de anglosaxiska länderna. Rama har tränat och tävlat lydnad, sök, apportering m.m och blivit godkänd på bevaknings- och karaktärsprov (BoK).


		Rama levde tills hon blev elva och ett halvt år och det är ett långt liv för en weimaraner. Det var kanske också lite oväntat med tanke på att hon under många år av sitt liv led av en odefinierad och svårgreppbar sjukdom - trots många försök att få klarhet dröjde det mer än fem år innan en enkelt blodprov visade att hon drabbats av erlichia. Gränsvärdet låg vid ett titervärde på 40 och Rama hade 640... En penicillinkur botade henne och gav henne några fina år på slutet. Jag mår dåligt av att tänka på hur länge hon gick med denna åkomma i onödan, men jag glädjer mig åt att hennes sista år blev bra och speciellt åt att hennes sista sommar blev så härlig.Rama var ingen "lätt" hund - med en kombination av envishet och vekhet kunde hon driva mig till vansinne flera gånger om dagen, särskilt i sin ungdom. Hennes obehärskade intresse för rådjur skapade problem som endast kunde lösas med ett koppel och på senare år utvecklade hon till fullkomning en vana att alarmera och "aptera" sin betydligt tuffare dotter Edda, för att sedan kliva åt sidan och belåtet låta dottern ta smällen. Rama hade också mycket svårt att sluta skälla när hon väl börjat - hon var ett ytterst pratsamt djur. När detta väl är sagt talar jag mycket hellre om alla de fantastiska egenskaper som jag kommer att minnas henne för. Rama var en underbar arbetshund - hon arbetade med liv och energi och sprudlande glädje. Hon såg apportering som en belöning och jag använde också ofta just apportering för att belöna ett väl utfört arbete. Att lösa upp med ett apportsök och fysiskt få skutta runt var härligt efter att ha tränat "fot" eller "plats". Rama hade ett föremålsintresse utöver det vanliga och jag har flera gånger sett henne försöka dyka efter en apport som oturligt nog hunnit sjunka innan hon hunnit fram. Hon ville finna apporten, inte för att glädja mig eller för att det var det hon skulle göra, utan därför att hon själv ville ha den. Sedan kom hon till mig för hon ville också ha mitt beröm. Rama var också en mycket god mor och hon tog hand om sina båda valpkullar helt exemplariskt. Att se henne i aktion med sina barn var faktiskt det som fick mig själv att våga mig på barnafödande. Hon har varit mitt föredöme där. Rama var inte bara en god mor åt egna barn - hon var även en mycket god gudmor åt mitt. Med samma milda vänlighet som hon fostrat sina egna talade hon om för den lilla människovalpen att hundars öron inte var till för att dra i eller deras nosar till att tugga på. Och på samma sätt som den snälla, lite mesiga hunden förvandlades till ett rytande lejon, som ensam mötte rasande dobermannhundar som ville skada hennes valp, så skulle hon gladeligt ha dött för att försvara mitt barn. Den hängivenhet man får av sin hund går bortom alla ord - det ska för alltid finnas en plats i mitt hjärta för Rama. Hon hade ännu en fantastisk egenskap - hon hade, trots erlichia, en oförstörbar hälsa och ett otroligt immunförsvar. I hennes ungdom kunde sår läka på några dagar och inga sjukdomar bet på henne. Anledning till att det var så svårt att spåra erlichian var väl just det att hon stod emot den så väl. Hon var så i grunden frisk, helt enkelt. Olycksfall nuddade vid henne, men lämnade inget märke - hon åt saker som skulle fått en annan hund att tvärdö, men själv var hon inte berörd. Hon återhämtade sig snabbt om någon gång en bakterie eller virus sökte henne. Elva och ett halvt år är en lång tid även för människor - det är många minnen och upplevelser man hinner dela. Jag ska aldrig glömma dig, Rama! Den natt du skulle föda för första gången och låg på min mage för att få stöd och trygghet, det stora miraklet när valparna föddes och växte upp. Jag ska aldrig glömma vår vardag i stort och smått, din glädje och vänlighet, dina vanor och ovanor - jag kommer att sakna dig ute i blåbärsriset i sommar. Du har lärt mig så mycket om djur, om hundar och om människor - även om du ofta tog fram det sämsta hos mig, så har du gjort mig till en bättre människa. Du bad aldrig om att få mig, det var jag som valde dig - jag ska alltid älska dig...


	LP Fältherrens die Sirene - "Rama"