Så började det...

	Ända sedan jag var liten har jag varit på det klara med att jag ville leva mitt liv med hundar. Jag ville veta allt som fanns att veta och det stod helt klart att en hunduppfödare visste mer än någon annan människa om det som var väsentligt i tillvaron - de var så nära gud man kunde komma och sådan ville jag också bli. Jag har haft förmånen att för en tid få vara just hunduppfödare och det är jag mycket tacksam för. Men detta är en sysselsättning på både gott och ont – när det blåser medvind är det härlig, men ofta blir det både hård motvind och snöblask i ögonen... Med hundar vill jag fortsätta leva mitt liv – ett liv utan hundar kan inte kallas liv – men jag är inte så säker på att jag kommer att återuppta detta med uppfödning. En enstaka kull någon gång kanske, men inget varaktigt och helhjärtat. Planlagd avel innebär att de djur man har hemma måste leva upp till en viss standard för att ha ett existensberättigande. De måste vara friska, sunda och duktiga och alla avarter eller avvikelser gör dem till mindre värda. Då får man antingen göra sig av med dem (avliva eller omplacera) eller leva med dem som ett onödigt påhäng, som inte är "lönsamt" eller "produktivt". Men alla är vi ju individer – både människor och djur – och alla kan inte vara bäst. Jag är trött på känslan att mina djur ska leva upp till en kritisk granskning av omvärlden; jag vill att de ska få vara bara mina och att ingen annan ska ha med den saken att göra. Mina hundar har aldrig bett om att få mig eller ens om att få komma till världen! Det är mina beslut som lett dithän och det är mitt ansvar – de är mitt ansvar. Och det är mitt ansvar att de får ett bra liv. Alla sällskapsdjur borde få vara älskade och uppskattade för det de är. Och det är min rätt som djurägare, att få älska mina egna djur, hur ouppfostrade och egensinniga de än kan verka för omgivningen. Jag var bara nio år när jag lyckades tjata mig till den första hunden. Att detta blev en beagle var en ren slump, men med den rasen fortsatte jag, när jag kunde köpa mig en egen hund. Och en hund blev två... Två hundar som jag lärde mycket av och som jag faktiskt även lyckades lära mycket. Men sedan ville jag upp i storlek för att kunna bli mer mångsidig i mitt hundägande. Jag ville hålla på med drag och klövjning och slippa att folk på brukshundklubben frynte på näsan åt mig och min träningskompis. Jag ville vara fri att hålla på med vilken hundsport jag ville, utan att behöva byta ras. Och därför valde jag weimaraner. En mångsidig, lagom stor hund, med idealiskt hårlag. Och weimaranern har varit rasen för mig i många, långa år - jag ångrar inte det valet. Men med tiden blev det allt tydligare att mina hundar inte längre uppfyllde mina egna krav. Dessutom blir ju ingen av oss yngre, och att släpa runt på dessa stora hundar börjar bli mer än mina armar och axlar rår med. De har nämligen upptäckt att om de samverkar och drar åt samma håll, så gör deras sammanlagda vikt att jag inte har en chans. Jag hasar längs marken och blir fruktansvärd arg - ingen gillar att känna sig löjlig. När därför favorithunden dog i mogen ålder, så köpte jag mig en labrador - en mindre ras och en helt annan sorts hund. Det var nog ett klokt val, för min labbe har inte behövt jämföras med någon annan i flocken, utan bara kunnat vara sig själv. Att mista gamla Edda satte igång en hel del i mig. Kanske blir det fler nya raser i huset i framtiden – nya raser som kan erbjuda andra saker än weimaranern kan idag. Om jag ser på aveln på weimaraner i Sverige idag, så känner jag oro. Det som är på väg att växa fram är inte en ras som tilltalar mig längre – inte den modiga, lojala och mångsidiga hund det var när jag först valde den. Det är på väg att bli för mycket dåliga nerver och vackra höljen. Edda var en hund jag litade på i alla väder och som aldrig en enda gång i sitt liv gjorde mig besviken. Kanske ska jag söka efter de egenskaperna i en annan ras i framtiden... Edda och jag i vår ungdom