Jag har fått en ovanlig gåva som ingen annan fått – jag har fått Edda. I tolv och ett halvt långa år var hon min, men nu finns hon inte längre. Ett människoliv och ett hundliv går så i otakt – hösten 1993 föddes både Edda och min son Erik och medan sonen fortfarande är ett barn har hunden gått genom hela sin livscykel och blivit gammal och trött av krämpor. In i det sista hade hon samma starka vilja och ivriga ande, men kroppen tog helt enkelt slut och den sista februari fick hon somna in en sista gång, lugn och trygg här hemma i kretsen av oss som älskar henne.

 Paradoxalt nog är det inget som får mig att känna mig så levande, som närheten till döden. I draget från evighetens port är livet så vackert. Med ens kan man fullt ut uppskatta det man haft, men även det man ännu har. Man kan se på de hundar man har kvar med en förnyad kärlek och man kan se på världen runt omkring sig och se alla underbara färger och höra alla ljud och känna alla lukter. Allt blir lite högtidligt i dödens närhet, som om vardagens dunka-dunka plötsligt bytts i stråkmusik.

 Visserligen kan jag plåga ihjäl mig med meningslösa ting i dödens fotspår, som när man lägger undan det täcke min Edda haft i vinter för att hålla sin magra kropp varm; ett täcke hon aldrig mer ska använda. Medan man tvättar upp bäddmaterialet i den hundbädd där hon aldrig mer ska sova och lägger undan det halsband hon inte längre behöver.

 Inte blir det bättre av att man inte är ensam i sorgen heller; hela flocken är berörd. Hundarna vädrar försiktigt på den döda kroppen och när den är borta verkar de vilsna som om de väntade på att den som är för alltid borta strax ska komma igen. Till och med katterna verkar påverkade och söker extra mycket närhet. Värst är det för den äldsta hunden, som delat hela sitt liv med Edda – Hella står närmast i tur att bli boss i hundflocken och den rollen passar henne så illa. Men det är inte bara det jag ser i hennes ögon – hon sörjer. Hon ligger stilla med huvudet på tassarna och följer mig med blicken eller drar sig undan gemenskapen och gömmer sig i någon vrå. Det är hjärtskärande…

 Men det är våra problem och de är övergående, för Edda själv är fri nu. Fri och utan krämpor får hon gå genom evighetens port och bli det ljusaste av minnen. Långt sedan smärtan mist sin udd ska minnet bestå av den finaste gåva jag någonsin fått. Tack Edda för att du var min.